Idag var jag tokladdad på att träna.. Eller igår kväll var jag tokladdad inför att träna. Och sen kom idag klockan tio...
Det bara gick inte. Jag värmde upp, började dansa och sen var det bara stop.
Får det vara så?
Jag ville bara inte. Jag ville verkligen inte. Man kan inte tvinga sig till något som man verkligen inte vill.
Så jag tog det som ett tecken på att jag inte borde.
Nu sitter jag och pluggar istället. Jag tror banne mig att jag skulle kunna har skrivit min lärobok bättre än vad författaren har gjort. Den är bara jäkligt yr. Fast intressant också. Hmm, då är det inte BARA jäkligt yr.
Nåväl.



Igår så hade jag ju anställt min kusin Becci för att slänga saker. Jag slängde verkligen allt. Det är två kartonger kvar med grejer nu. Det är liksom noll. Jag sa "släng" minst tusen gånger.
Det känns lite befriande.

Jag längtar efter att flytta!
Jaapisen sa häromdagen någon jag har tänkt på, nämligen att jag alltid ser fram emot något.
Förra sommaren såg jag fram emot att börja ssk-programmet, sen hösten såg jag fram emot att flytta hit, sen när jag var hit så jag fram emot språkkursen, nu ser jag fram emot flytten och skolan.
Först tänkte jag att det här var något dåligt... Men nu känns det som att livet vore tråkigt om man inte har något att se fram emot.
Jag älskar livet, för det mesta, och jag lever det ju också. Men samtidigt så har jag höga förväntningar på framtiden.


Hur kan man annars leva? ska man vara nöjd med allt?

Kommer ni ihåg den här?