Jag sitter och pluggar.
Efter en tragiskt dålig helg så känns det som det enda jag kan göra. Jag insåg inte att det var tufft med min mamma innan Jaapis mamma kom och ville prata om det. Vad har hon för rätt att vara förstående när jag vill glömma?
Ibland känner jag mig inte riktigt som en riktig person. Kan man säga så?
Jag tror att det har att göra med att jag har flyttat, jag förlorade en del av min identitet i flytten. Och nu har jag liksom inget. Eller jo, jag har ju plugget. Men annars. Det är inget som egentligen bekräftar vem jag är. Det är nog därför jag tycker att det är lite jobbigt att vara runt Jaapis familj och vänner, för jag kan liksom inte representera mig själv. Istället blir jag tyst och känner mig obekväm. Det är inte den jag är egentligen. Men jag har liksom inget att ge.
Har det alltid varit så? Jag vet inte. Kanske, kanske har det varit så och jag har inte märkt det för att det har varit så mycket annat som har identifierat mig. Men nu står jag här. Med noll. Utan föräldrar, utan mina vänner, utan rutiner och utan en garanti. Kanske är det nu som man växer som människa. Kanske kommer jag se tillbaka på det här om något år och tänka att det är nu jag blev jag.
Men just nu känner jag mig bara grymt ensam och ledsen över att jag blev så lurad.

Det enda jag vet säkert är det att jag vill vara här, jag vill vara med Jaapisen och jag vill bli arkitekt. Det är jävligt lite att veta i ett liv. Fan. Jag vet verkligen inget annat. Kanske att jag vill gå ner i vikt också. Men haha, det känns som så jäkla löjligt när man är här.

Får man skriva sådana här inlägg i en blogg? Jag kanske är alldeles för personlig nu. Men det känns som att jag vill out:a mig själv lite. Jag vill i alla fall vara ärlig med mig själv.

Och förresten, jag åt nästan en hel kladdkaka själv igår. Så tragisk är jag.