Förra veckan, under ett löppass (givetvis, tänker tokbra då), så kom jag fram till att det var dags att slå bort Jaapis ur tankarna. Att det var dags att gå vidare och sluta tänka på vad som hände, varför  och hur.
Jag tror att det är bra att älta och känna efter, till en viss punkt. Så jag kom fram till att den rätta tidpunkten var förra veckan.

Det finns bara en hake, vikten. Alltså. Även om jag har många ädla och sunda själ till att gå ner i vikt så har det alltid funnis den lilla delen av mig själv som ville träffa tönten som informerade mig om "att det inte var så roligt att vara ihop med en tjockis" och bara visa hur bra jag har blivit. Hah!
Jag inser hur löljligt det är. Och hur pass dålig självkänsla jag måste ha haft som inte tog mitt pick och pack för att illa kvickt dra. Hur som helst... I och med att jag nu säger att tankar åt det hållet ska stoppas och en av stenarna till att jag har kämpat så himla hårt, så rasade grunden jag stod på lite grann.
Jag tappade motivation.

Jag har hittintills fungerat såhär "sugen på choklar" --> tänker på Jaapis --> blir arg och låter bli chokladen.

Så grejen är lite att jag nu måste lära mig att vara min egen anledning.
Jag är ett stort fan av listor. Jag kan göra listor om allt, mål, förhållanden, kläder, plugg. you name it.

Så varför vill jag gå ner i vikt?

1. Jag vill känna mig fin i kroppen.
2. Det har och kommer att underlätta springandet
3. Kläder sitter bättre när man inte är tjock
4. Jag vill bränna 10 000 på en ny garderob (!!!!)
5. Jag vill inte behöva känna mig osäker i mig själv, för att jag tycker att jag är fet.
6. Min blivande tatuering skulle se hemsk ut bland bilringar.
7. (det viktigaste av alla) Jag vill bevisa för mig själv att jag kan. Att jag är stark nog att göra val som gör leder mig till ett mål även om det är tufft.
8. (oh, den här är också bra) Jag vill vara den bästa jag som jag kan vara.