Hur kan man längta så mycket efter skolan?
Jag har i och för sig alltid varit så att jag har gillat skolan.
Problemet förra året var nog att det blev så himla dubbelt. Jag hade en bra bit att resa till skolan så det blev varken 100procent där eller hemma. Man blir så splittrad och det ledde i sin tur att det inte blev bra någonstans.
Är himla glad att jag klarade den i alla fall. Det stora skillnaden i år blir att jag ska försöka på 10:or i så många kurser som är möjligt.
Hmm, jag borde sätta upp ett belöningssystem. Typ för varje 10a (en svensk 5a) så får jag... ja vad?
Det finns ju inget jag saknar...
Jag har satt upp det här belöningssystemet med vikten, att när jag är på målvikt så får jag shoppa loss totalt.
Vad skulle man kunna göra med skolan? Att jag blir en bra arkitekt är bra nog.
Jag kanske behöver tänka om behovet av belöning?


Hur som helst så tycker jag att det är himla smart att bo själv, eller i alla fall nära skolan när man pluggar. 
Tänk att nu är det bara 4 år kvar. Sen är jag klarpluggad. Om jag inte väljer att fördjupa mig i "sustanability" eller som det heter på svenska "hållbarhet".



tänk att detta fd monster är en såpass bra hund nuförtiden.


Förresten har har jag tagit beslutet att ny hund får vänta några år. Jag har verkligen inte tid nu! Jag märker på Chica, som är så otroligt lättstimulerad och tokkorkad, att jag inte kan ge nog.
Alltså... redan nu när jag inte har så ofantligt mycket att plugga.
Så en Border Collie får vänta tills bättre tider.

En väldigt bra insikt om jag får säga det själv!

Jag är så nöjd med att bo ensam, att fokusera på min träning och skolan. Att leka med mina kompisar och hinna känna efter vad jag vill.
Jag vet inte varför, men något undermedvetet i mig har alltid liksom resonerat att för att vara lycklig så ska man vara två. Men jag var verkligen inte lycklig när vi var två. Eller i perioder, men den glädjen kom ju så ofta från att jag en är lycklig person och inte från något som blev stimulerat av vår tvåsamhet. Jag är så himla tacksam att han gjorde slut med mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna tacka honom för det. Eller han kanske redan har fattat vilken gåva det var?

Att vi gjorde slut var det bästa som någonsin har hänt mig, allt som kom ur det onda har givit mig mer glädje än vad jag någonsin skulle kunna önska. Alltså.. sorgen över att förlora en trygghet och någon man älskar är ju inte det bästa. Men det har givit mig en push att växa. Tänk att om det inte tagit slut så skulle jag inte ha tränat till ett marathon, inte gått ner 15 kilo, inte fått känna efter vad jag vill med livet.

Det viktigaste kanske inte är att berätta för honom att jag är glad för vad som hände, utan att faktikst njuta av livet?

Åååh, älskade bästa livet.