Det är en otroligt trött fröken som sitter här och skriver. Jag har idag fått så mycket gjort och varit i gång hela tiden känns det som. Nu börjar saker och ting i all fall falla på plats och imorgon känns det som den första egentliga dagen med livet, "som det ska vara".
Det är så mycket som har lett mig fram hit och jag är väldigt glad att jag är här.

Just nu är det värsta att någon jag älskar har ont, riktigt ont. Det gör ont i hela mig när jag tänker på det. Försöker göra allt jag kan för att visa att jag finns, men är det någonsin nog?

Jag önskar att jag kunde ge lite av min livskraft. Varför kan man inte få dela med sig?



Nej, nu ska jag krypa till sängs. När det blir så här sent så handlar alla konversationen om helt fel saker och tankebanorna är kanske inte så enkla som de borde vara.


här är mina klätterskor "in-action" så att säga.  Wow...