Jag har städat mitt smyckesskrin och hittade mina två klockor. Två klockor i silver, en fick jag av Jimmy och en fick jag av Jaapis. Båda var julklappar men med två år i mellan.



Här är dom, två fina klockor.

Vad som slår mig är, vad fick exen att tro att det här var min stil? Är jag den typiska "silver, diskreta och enkela"-klocktypen? Jag uppskattade givetvis klockorna när de gavs till mig och jag tycker att dom fina.
Men när jag tänker efter på klockor som Jag har haft planer att köpa till mig själv så kommer följande upp som nummer ett:

Från Swatch

Denna var verkligen min drömklocka i säkert ett år, jag gick till och med så långt att jag bad affären ta in den. Men den köptes aldrig, åh vad jag ångrar det nu!

Hur kommer det sig att mina ex inte har haft någon koll på vem jag egentligen är?
Inte bara med klockar, utan även när det kommer till musiksmak, klädstil och intressen.
Är det mig det är fel på? Så fort jag hamnar i ett förhållande så börjar jag försöka forma om mig själv till någon som jag borde vara. Jag blir lugnare, slutar planerar och helt enkelt tappar mig själv. Som jag har upplevt när jag tittar på gamla kort, jag blir helt enkelt grå!

Dock så går det himla fort efter att jag blir singel tills jag kommer in i mina "äkta" rutiner igen. Jag kan äntligen andas ut och känna mig som mig själv. Jag har känslan av att det är en smart ide för mig att verkligen vara vän med någon kille jag är intresserad av under en längre period innan jag går in i ett förhållande. Så att jag verkligen fattar att han gillar mig för den jag är och inte för den jag tror att han vill att jag ska vara.


Jag kan skylla på vad jag vill, men jag tror att det viktigaste är att jag är glad i att vara mig själv och det är inget som bekräftelse från en kille kan ge.

Hupp hupp, nu ska jag städa vidare.