Det är alltid samma sak för mig, en fråga, en tanke, en ide, en massa motstridiga känslor, massa tankar och sen kommer den. Insikten.
Jag har gått och grubblat ett tag nu och även om jag inte har kommit fram till en lösning så har jag definierat problemet.


Ibland känner jag att jag inte har en aning om vem jag är, jag låter mina handlingar definiera mig. Kanske är det så det ska vara? Kanske är jag arkitektstudent, mara-aspirant, musikälskare och den jag är när andra ser mig.
Men det känns så tomt.

Jag har den där glöden i mig, igen. Kommer ihåg förra gången. De stora förändringarnas brinnande iver.
Vet ni att jag aldrig har varit i samma situation mer än 1 år i hela mitt liv?
Då menar jag, faktorer som har påverkat hur hela min verklighet ser ut har ändrats.
Och nu börjar jag mitt andra år här, till platsen jag har kämpat så hårt för att nå.
Livrädd för att andas ut, för att tappa allt och bli tvungen att börja om igen.
Jag vet att man inte kan göra allt rätt.
Men jag kan inte heller gå in i ett förhållande för att fylla ett tomrum. Narcissismen som kommer med kärlek skrämmer mig.

Det faktum att jag kan bli uttråkad, även om jag har 10 saker på gång och även om jag gör något jag älskar är också skrämmande. Finaste Jasper frågade hur jag någonsin kan gå utan att göra saker, jag som gick omkring och var uttråkad när det var som mest i skolan.
Jag vet inte om han råkade säga rätt ord, eller om han faktiskt kunde se mig.
Det skrämmer mig hur mycket jag tycker om honom.
Hur rädd jag är för att tappa honom när jag åker till Sverige i 8 veckor, rädd för att jag bara inbillar mig när jag tror att han tycker om mig tillbaka och jag är livrädd för den ro jag känner när jag är med honom.

Jag vill inte ha en pojkvän för att bli hel. Känns som att jag måste hitta mig själv, i all det stora först.