När det för lite över ett och ett halv år sedan stod klart att min kusin Paula skulle skaffa hund hade jag väldigt många känslor. Jag var otroligt avundsjuk och full av tvivel.
När det sedan visade sig att det var en gatuhund från Spanien som blev utvald, var jag inte direkt förvånad. Paula är en sucker för att rädda djur.
När det efter ett par veckor visade sig att det var en totalt knäpp hund de hade inskaffat sig kände jag att det var det enda rätta att erbjuda min hjälp.
I Mars förra året kom hon för första gången till Holland.

Chica och mitt ex på stranden


Chica kom, redan efter några dagar stod det rätt klart att det här var en fantastisk hund. Jag var kär, men det vad också väldigt tydligt att hon behövde mycket hjälp.
När hon åkte grät jag. Jag ville inte säga hejdå. Usch.

Två månader senare gjorde jag och exet slut, jag flyttade till Delft och det föll sig så bra att Paula skulle till Sverige så jag skulle få vara en hundvakt i en hel månad!

Samtidigt som jag läkte mina sår, fick jag ett otroligt utbyte av att ha en hund hos mig. Vi sprang, lekte busade och hade det fantastiskt bra.
Det föll sig så att Chica skulle få stanna lite längre än planerat.
Det blev till slut 8 månader.
Under denna tid så var livet bra och dåligt för Chica. Jag hade långa skoldagar och fick stressa hem, vi kom ur balans med springandet och hon fick alldeles för lite tid av mig.
Trots allt detta var hon den finaste hunden som jag någonsin har träffat.
Så rolig, fin och pålitlig. Hon var min bästa vän.

Not only a pretty face.









Sen igår kom ett meddelande från Paula.
Stackars Paula som har kämpat med sig själv och med att ge Chica vad hon behöver i 4 månader nu.
Jag hade hoppats att Chica skulle få det bra där, att reglerna som satt så bra här skulle hållas vid och att hennes liv skulle bli fint.

När jag var där i våras så märkte jag rätt tydligt att det inte var bra. Min stabila älskling var rädd och osäker. Hennes nya ledare kunde inte visa vägen.
Hon morrade på folk och ville inte alls lyssna på dem.

Jag fick som tur var 3 helt fantastiska dagar med henne, hon var precis som hon alltid hade varit.
Bästa hunden, någonsin.
På riktigt.


Idag klockan 4 avlivades hon.
Mina känslor är tredelade.
Jag är arg, besviken och jätteledsen.
Grät i skolan hela dagen, som en riktigt tönt.
Arg på mig själv för att jag inte sa att jag skulle ta henne.
Och besviken på hur det kan bli.

Samtidigt så känner jag lättnad.
Jag behöver inte må dåligt över att hon inte har det bra, att dom inte ger henne vad hon behöver.
Hon förtjänade bättre, jag önskar att jag skulle kunna ge henne det, men jag är ju i skolan jämnt.


Usch, nu ska jag gå och gömma mig under täcket.
Ville bara att ni skulle veta att hon var fantastisk och fin.
Jag vill aldrig glömma.