Felicia

Den ger mig smärta, passion, glädje och ångest.

Jag har aldrig kämpat för någon pojke som jag har kämpat för den här skolan.

Jag har inte ens kämpat för mig själv på samma sätt.

Jag äter, tänker på architektur.

Jag sover, drömmer om projekt (inception, anyone?)

.

Hela mitt liv präglas av den här kärleken.

Just nu älskar den mig mycket mindre än vad jag älskar den tillbaka.

Det är svårt, tufft. Näst intill omöjligt.

Men så kastar den mig ett ben, låter mig se hur det ska vara.

Om en bara för en glimt. En insikt i en dröm.

Och det förändrar hela mitt liv.

Jag går plötsligt på moln och är överlycklig.

Lika fort ändrar den sig och jag faller handlöst.

Men oavsett hur dåligt jag mår, finner jag alltid tröst i att jag gör något som jag älskar, som är det absolut bästa jag vet. Min största dröm och finaste kärlek.

Just nu är det bästa att det ger och mer tillbaka, ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka.