Felicia

Inte ens en tunnel liksom. Bara mörker.

Jag svävar mellan klarhet och hopplöshet, vilket känns helt absurpt med tanke på vilka ytterligheter det är.

Jag har ett ständigt behov av att söka efter nya möjligheter, bättre ideer och nya rutiner.

Allt det här samtidigt som jag är i konstant rörelse. Det betyder att tankarna som jag hade igår inte gäller idag. Eller att det blir så orelevant i den värld jag befinner mig i.

Om jag får drömma eller kanske sätta upp mål för vad jag vill så är det här vad jag söker,

.

+ Jag vill ha yoga varje dag (även om det yogas mer eller mindre varje dag nu,är ångesten över att jag kanske imorgon  inte kommer ha tid med yoga, överväldigande. Jag är rädd för att ge upp)

.

+ Jag vill våga lita på min kropp, äta rätt för att den ska vara mätt och nöjd. Men samtidigt så är jag skiträdd för att jag alltid kommer vara kraftig, att jag kommer vara för fet. Hatar när jag är en tjockis. Jag står så handfallen inför alla nya ideer, tankar och varje gång jag får upp hoppet. För att 4 månader senare börja om.

.

+ Jag vill vara trygg i insikten om att jag är ensam. Helt ensam. Det skrämmer mig, ibland försöker jag låtsas som att jag inte är ensam, men sen blir jag bara besviken när sanningen hinner i kapp.

.

Jag kan inte vänta på att det ska bli bättre eller tydligare. Jag kan inte oroa mig för beslut som jag ska fatta i framtiden. Vi har bara nu.