Felicia

Mitt mantra har länge varit "det är inte för honom" (förtydligande --> Jag gör saker för min egen skull och inte för någon pojkes.)

Konstigt mantra, eller hur?

Det kommer från år efter år där jag har kämpat för att få pojkar (kallar man dom pojkar även om man är 25+?) att tycka om mig, tycka att jag är bra nog eller bara för att jag ska få känna mig attraktiv.

Sedan i sommras har jag, varje gång jag har börjat fantisera om hur jag kan bli bättre sagt till mig själv "det är inte för honom, det är inte för honom", jag har rätten att göra saker för mig själv.

.

Ofta när jag bloggar slår det mig att jag låter trasig, att jag är så himla ostrukturerad. Kan det verkligen vara så? Är det bara jag som inte har fått ordning på livet än? Har alla ni andra tankarna under kontroll och ingen stress över ensamhet?

Nästan alla mina svenska tjejkompisar är i seriösa förhållanden, när jag tänker efter så bor 9 av 10 ihop med sina killar. Nästan alla har pluggat klart, jobbar, skaffar barn och verkar så rofyllda.

Varför gör inte jag det?

Jag tänker på mina förhållanden, där jag ger allt men samtidigt inget.

Det är bra för mig att vara ensam, ensamhet passar mig. Kanske för bra, har liksom inget behov av någon annan. Samtidigt som det vore så himla skönt att få låtsas att jag inte var totalt ensam.

Knäpp.

.

.

Här är en fantastiskt bra låt.