Felicia

Idag är det en vilodag. Allt vi gör är att promenera och ta det lugnt.

Tänkte passa på att delge en tanke som jag har haft. En känsla jag fick när jag avklarade mitt första halvmaraton.

.

Den handlar om de dagarna då man verkligen inte pallar att springa, då man verkligen inte har lust men ändå ger sig ut och kämpar på.

När det gör ont, när intervallerna tar bort all ork, när distansen verkar oändligt lång.

Jag vet att all smärta, allt slit kommer att vara värt det, den 18 Februari nästa år.

När jag har 100 meter kvar, när jag ser målet. Till viss del så ger det mig energi nu, för jag kommer ihåg hur det kändes i Amsterdam för ett par veckor sedan.

När tårarna kom, för jag insåg att jag faktiskt hade klarat mitt mål. Den ofantliga glädjen jag kände över att ha överlevt. Och den enorma kicken jag fick efter målgång. Stolthet blandat med odödlighet.

Min nya distans är dubbelt så lång som den förra. Jag får inte missa träningspass, jag får inte hamna efter schemat.

10 gånger mer press ligger på det här loppet, all press kommer från mig själv.

Jag som är helt värdelös på att följa en planering, jag som är bäst på att komma med ursäkter.

Jag som egentligen är tjock och inte orkar.

.

Min lösning är att ta varje bra pass, varje gång jag faktiskt tar mig ut, överlever och kanske pressar, som motivation. Min motivering ligger inte i Februari nästa år. Min motivering ligger i att varje dag gör det bästa jag kan av mitt liv.