Nu, såhär det bara är 4 veckor, 28 dagar, inte ens en månad, kvar till mitt efterlängtade lopp, blir jag tvungen att inse verkligheten.
Jag är åter igen förkyld. Längsta distansen som jag har sprungit de senaste 2 (TVÅ) månaderna är 20 kilometer.
Det blir inget marathon för mig, jag är inte i form. Dess bättre så kommer det att få bli ett halv-mara. Alltså 21 kilometer, där jag faktiskt skulle kunna göra ett bättre jobb. Istället för att totalt slita ut min kropp och pusha igenom någonting den inte är redo för.
Jag är ledsen när jag tänker på det. Distansen var liksom halva grejen. Men i och med att det nu bara bli halva distansen, gör ju inte upplevelsen mindre.

Jag känner mig lite mogen efter att ha tagit det här beslutet, 42 kilometer var liksom drömmen, nu inser jag att vägen hit har kanske inte varit fantastisk men otroligt lärorik och har givit mig ett helt nytt perspektiv när det kommer till träning och framför allt när det kommer till att springa.
Jag har hittat min kärlek och jag kommer nog ha kvar löpandet i resten av mitt liv.