Efter det första brevet så satte jag mig ner för att skriva ett andra, från mitt framtida själv till dagens Felicia.
Det brevet var skrivet utifrån den dagen där jag hade nått mina nuvarande mål och kände mig säker.
Säker på att jag kunde, visste. Dagen där jag, efter medvetenhet och många försök, faktiskt hade nått den helhet jag så länge har sökt.
Det brevet handlade mest om att jag måste ha tilltro till mig själv, att jag var glad över att jag litade på mina instinkter och fortsatte söka, känna efter och att jag varit ärlig med mig själv.
Sedan kom en del som har resonerat inom mig sedan jag skrev det på pappret "jag är tacksam över att jag vågade fortsätta, även om jag under flera dagar kände mig hopplös, var osäker på om det jag gjorde var rätt och ville falla in i gamla "trygga" vanor".
I Söndag och Måndag var dagar där jag kände att mådde skit, jag hade noll tilltro i min egen förmåga. Även om jag tränade och åt som jag skulle, så kändes det hela motstridigt. Jag kunde helt enkelt inte se någon poäng.
Men hela tiden kom jag ihåg orden "jag är tacksam över att jag fortsatte även när det kändes hopplöst".
Om jag är ärlig så känns det rätt hopplöst idag också, jag känner mig hopplös. Men att acceptera att vissa dagar kommer kännas som skit gör att jag kan släppa känslan av hopplöshet och fokusera på viktigare saker.
Ni som följt bloggen länge vet ju hur jag har sökt, resonerat och hoppats. Så har jag nog alltid varit. Jag vill tro att min förmåga att bli än bättre människa inte har gränser. Jag kan kan fortsätta växa så länge jag är medveten.
Just nu känns det viktigaste att jag vänder självdömande till ett perspektiv av möjlighetstänkande. Och att jag verkligen ser till att förfylla mina drömmar, vidgar min mentala verklighet och älskar mer.
