Vi sitter vid matbordet, äter en av våra sista måltidet tillsammans. Jag ler, jag kan tamejtusan inte sluta le. Han klagar över hur dyrt det är med hus och att hela världen är byggd på lån. Jag kontrar med att säga att jag tycker att ett lån på ett hus är ett litet pris att betala om man är lycklig. Att om man har ett hus man älskar och ett liv man älskar, vad är ett lån?
Han frågar mig varför jag ler? jag säger att jag ska sluta, men kan inte. Varför ler jag?
Jag svarar att visst är det här sorligt och mitt hjärta har gått sönder, men att jag är så tacksam över allt jag har, hur fint det här har löst sig, med lägenheten, med skolan och med alla mina vackra vänner som har funnits för mig. Det har inte gått många minuter i mitt tvivlande på mig själv och min värdighet när jag har blivit motbevisad.
om meningen "show me your friends and i will tell you who you are" betyder något så blir jag överlycklig. Ni har varit så fina mot mig, så ofantligt stöttande och påhittiga. Alla vackra ord bygger upp min styrka och jag har slutat tvivla på om jag kommer att klara det här.
Jag klarar det, jag vet, jag kommer kanske vara ensam i lägenheten men i mitt hjärta är det trångt. Där finns ni allihopa. Bästa underbara fina smarta vänner.
Kvällens middag slutade med att han frågade "arent you happy that you broke up with me?" Varpå jag svarade "you broke up with me"
Han må ha gjort slut med mig, men jag frigjorde mig själv.
Jag kan inte säga till honom att jag har ändrats, det behöver jag nog inte, jag visar med hela mig själv.
Hur tusan ska jag klara det här? Det var ju okej att flytta till Holland, för jag hade ju Jaapis. Men nu är jag helt ensam. Vad ska jag göra? Ska jag bara sitta där helt ensam och plugga?
Tänk om det händer något. Ingen kommer ju att fatta att det har hänt något. För ingen märker någon skillnad. Usch, jag är så himla jätterädd.
Det känns som att det var dags att uppdatera lite här. usch, så mycket har hänt. Inte så mycket av det är tråkigt, men det tråkiga skiner ju över allt annat.
Jaapis och jag har gjort slut. Eller han gjorde slut. Nu har jag rumarrest i ett av extra rummen. Men tydligen ska jag vara glad över att jag får stanna här. Fast egentligen så vill jag inget annat än komma iväg.
Det är omöjligt svårt att komma över någon som man ser varje dag och konstigt nog, desto mer avvisande han är desto mer får jag ångest och vill har kärlek.
Innan han gjorde slut så hade jag insett att det inte skulle funka, jag var liksom 80% klar i beslutet, men att behöva komma till de sista 20 alldeles ensam känns så sorgligt.
Jag har stenångest över tanken att jag inte kommer kunna bli kär eller älskad igen. Det känns som det störta omöjligheten i världen och ändå så känns det så långt borta. Blech.
Vad kan jag göra? Jag försöker bita ihop och satsa på skolan. Vilket ändå känns som det viktigaste.
Man ska ju vara glad för vad man har och jag vet ju att jag har mycket.
Men just nu känner jag mig bara så ensam och önskar att jag slapp fixa allt själv. Fast det kanske alla i min situation gör?
Min blogg om min flytt till och mitt liv i vackra Holland. Pluggar till arkitekt på roliga TU Delft. Försöker prestera något sånär bra när det kommer till att springa fort och springa långt. Vara kreativ och ha tid för att andas ut.
