Felicia

Även när jag är ledsen, stressad eller orolig så har jag en ny ro i mig.

Jag har tagit bort väldigt mycket press, igenom att lägga på bra rutiner i livet.

Jag har gått från att oroa mig över icke utförda planer och missade chanser till att njuta av vad jag gör och de chanser som jag väljer att ta.

En chans som jag har börjat fila lite på, nu såhär på senare tid är den att göra min masters i Italien.

Från att drömma om Rom så har jag börjat drömma om Milano, vilket är rätt passande då jag åker dit om 4 månader.

Dels för att springa och dels för att titta på staden. Jag har gått igenom kostnader, olika universitet och inriktningar. Det har börjat klarna.. i alla fall lite.

Det är skönt när vissa drömmar är inom räckhåll.

Här är Chica, Karolin bad henne att sitta ner. Chica gjorde allt hon kunde, väldigt svårt att fokusera.

Gulliga Bananen.

Det var väldigt skönt att få prata lite svenska idag, även att få visa någon annan min fina stad.

Jag gillar Delft och även om jag längtar efter att flytta till Italien så trivs jag här nu.

Vi gick till mysiga coffee company för att dricka kaffe och äta brownies. Eller jag drack kaffe och åt brownie, Karolin drack mint te. Gott gott.

I övrigt så är jag fruktansvärt öm och har ont överallt i hela kroppen.

Imorgon blir det ett försök på promenad, ska fortsätta söka efter den perfekta 40 minuters rundan.

Vi får se hur det blir.

Jag har precis kommit hem från affären var jag handlade ingredienser till amerikanska pannkakor med bär i nom nom nom. Det är skönt att veta att man har ett längre pass i kroppen så att man kan äta lite vad man vill utan att tänka. Eller ja, snarare att jag slängde in en banan som mellis, för att orka med.

Det blev 11.5k i ett väääääääääääldigt lugnt tempo.

Under hela passet fick jag intala mig själv "de är okej att det går sakta"  "Nu fokuserar vi på distansen" och "det är med sån här träning man kommer upp i mara längder".

Det var tufft, men otroligt uppskattat nu när det är klart.

Kan dock tillägga att gårdagens yoga satte spår i ben, mage och armar.

Jag som hade fått för mig att det bara var stretchande. Heh, tji fick jag!

Lyssnar, som man kanske märkte av förra inlägget, på Lars Winnerbäck och dricker te.

Idag har jag läkt trött kropp och tagit hand om mig själv.

Har bytt ikoner på mitt skrivbord, jag vet inte hur bra ni ser.

Men jag har numera Darth, Bender och the death star

Dagens förberedande träning inför mitt maraton var att köra yoga i 25 minuter och sen stretching i 20.

Skönt. Det här känns som en väldigt logisk väg att ta. Planen är att få in två yoga pass i veckan.

Att stretcha och förebygga.

Jag ska även se till att leta reda på massa bra förebyggande övningar.

Här ska det bli förstärkning av smal-ben, fötter, mage och rygg.

Dagens långpass blev ju förflyttat tills imorgon, för att foten ska få en sista vilodag.

Det känns bra.

Eller ja, jag längtar efter att springa långt... Imorgon blir det dock bara 12k.

insikt: det handlar himla mycket om att älska kroppen, att ge den vad den behöver och förebygga slitage och skador. Jag har väldens bästa utgångs förutsättningar, nu gäller det bara att vårda, pusha och njuta.

Igår kväll kan man minst sagt säga att jag däckade. Som en fura, föll jag i sängen.

Men inte innan jag fick inskter om livet, som är ovärderliga och jag följde Smareth till stationen.

Okej, vi börjar från början.

En insikt som har växt fram under de senaste veckorna är hur viktigt det är att lägga tid på studier.

3x45 minuter om dagen, oavsett vad, känns som en en vettig regel.

Jag vill uppnå så mycket och det är vad som är viktigast, inte att nå höga mål utan att våga försöka.

Nåväl, så med den insikten införskaffad kom nästa, jag vet vad jag vill göra när jag blir stor.

Hehe, jag vet att jag pluggar till arkitekt och att det är rätt tydligt att jag kommer att bli arkitekt när jag är vuxen.

Men nu vet jag vad jag vill göra som arkitekt, åh det känns så fantastiskt bra.

Jag vill verkligen fördjupa mig inom hållbarhet och utveckla nya teorier. Men detta är verkligen ett mål som kräver att jag lägger 100% för att nå. Det finns många som är duktiga inom det här och det är en tuff marknad.

Vad jag har, som är helt otroligt, i och med hur min skola lägger upp sina terminer så har jag vartannat kvartal till fördjupning och eget skapande. Så nästa kvartal (vilket börjar om 9 dagar) så får jag verkligen gå in för det här.

Tack vare mina planer på att plugga 3x45 om dagen (vilket inte är något så magiskt eller ovanligt.. jag vet att massa människor redan har fått den här insikten) så kommer jag att vara förberedd.

.

.

En  annan sak som verkar lösa sig rätt bra är nästa sommar. Jag har kanske inte kommit så lång i planerna men jag har fått kontakt med 2 olika arkitekter och börjat diskutera möjligheterna för en praktikplats. Jag vet att det inte betalar bra, men att kunna få vara i rätt miljö känns ju som en ofantlig lyx.

.

Och sist, men inte alls minst så har jag insett vikten av att lägga in yoga på schemat. I alla fall 2 pass i veckan ska det stretchas och lyftas. Annars så kommer jag bara få springa omkring med kramp hela tiden och det vill ju ingen.

Jag bara gråter, känner mig så tom och borta. Utmattad.

Nästan död.

Är ledsen över allt, över att Chica ska flytta till Sverige, att foten gör ont, att jag är så trött, att jag är så tjock, att jag är så bortkommen.

Gud vad skönt det är att vara ledsen, jag kan trösta mig själv, jag kan finna ro i sorgen.

Jag är glad att jag har saker att sörja, att jag bryr mig, att jag älskar livet.

Alla förändringar får mig att känna mig levande, att livet andas, att det pågår.

Jag har liksom varit beredd på att förlora denna ägodel i många år och att jag gjorde det nu, när det kändes som en dag där jag "bara måste tappa vort något", är över förväntan odramatiskt.

Mindre kul är förlusten av pengar som låg i plånkan, mer kul är det faktum att det bara fanns ett kort i den.

Studentleg, runnersworld kort och visa låg hemma.

Wow.

Det måste vara ödet!

Nu tenta, jag överväger att ta en promenad till skolan för att skriva, mest för att kunna gå hem i lugn och ro när jag är klar.

Stark i låren, öm i foten, glad i själen.

Ska klura ut en 4 kilometers runda, utan övergångställen, broar och onödiga stop.

Ha som default runda, ta när orken och fantasin tryter.

Imorgon blir det förhoppningsvis 12k, ett långpass, för mig.

Och just ja, tentan kändes okej

Nåväl, jag är lite i förnyelse banor, så jag gav det en chans.

20 minter (lidandes!) powerwalkade jag, sen gav jag upp.

Nästa gång jag kanske kan ta 25 minuter?

Synd att han flyttar om två veckor, men det faktum att han flyttar, att han är en person som tar sig vidare, gör att jag gillar honom ännu mer.

Efter att pluggat hela dagen har jag kommit fram till några vettiga saker.

1. Från och med nu ska jag lägga 3x45 minuters pass varje dag. (eller i alla fall 2) Det finns ju alltid något att plugga, vare sig det är omtentor, tentor, inför föreläsningar eller project. Nu ska det styras upp

2. Rom marathon är avbokat. Det går inte, min smartaste vän Frida sa "Du har ju inte ens sprungit en mara, vet du ens om du överlever?" Amen, som man säger. Vi tar verona. Maxar dig, krossar 4timmars spärren.

3. Jag gillar Chica, hon är fantastisk. Rolig, mjuk, lugn, busig, snabb och bra. Jag gillar också att hon åker om 80 dagar.

4. Jag vet inte om jag har sagt det, och jag är för trött för att läsa efter. Men jag håller på med ett kort om dagen projekt.. Så här långt har vi tagit 6 kort. Haha, jag har glömt hälften av dagarna.. Men det är okej!

.

Gävle 2008

People, Planet, Profit

Det går ut på att man ska skapa för ett bredare perspektiv och ha samtliga i åtanke.

Nåväl, jag tänkte lägga upp mål, med dessa 3 p

Eller snarare, i 3 olika områden.

Mina mål, fram till jul är:

1. Komma in jeansen, (mina ständiga skinny jeans)

2. Ta milen under 55 minuter

3. Ha vettiga alternativ för sommarjobb nästa år, jag vet att det här är lite väl tidigt ute. Men det smids planer, för fulla muggar om sommaren 2011.

Planen var att jobba på formen. Jag vet mer hur jag borde springa nu, än vad jag någonsin har gjort.

Låret fram, höften upp, rak i ryggen armarna över höfterna och så vidare.

Försökte hålla så mycket jag kunde...

Det är rätt tufft, men jag har en känsla av att det kommer vara värt det om 116 dagar.

Hur som helst, 6 kilometer, ute totalt i 40 minuter. Inte jättefort alltså, men jag maxade på ett 4.15 tempo och genomsnittet låg på 6, så jag antar att några minuter föll bort vid broväntning och hundkissning.

Och nya skorna jag älskar dom. På riktigt, KÄR, wow. Får det vara så här bra?

.

Förövrigt kom jag hem, körde magövningar och stretchade benen ordentligt.

Vad som är väldigt svårt med den här kursen är att lära sig alla termer på holländska, översätta dom till engelska och svenska i mitt huvud.

Men jag tycker att det är kul.

Otroligt kul.

Har dock svårt att inte drömma mig bort.

Tills vi ses igen, tills vi får springa och tills det går mot ljusare tider.

Jag vet inte om jag är smartare eller förberett massa information som jag egentligen inte har fattat. 
Hur som helst är jag väldigt glad att jag har en heldag imorgon på mig att plugga på.

.

Det här första kvartalet har dels varit väldigt bra och dels varit väldigt oorganiserat.

Jag ska styra upp en del plugg under julen, inför två kurser som jag har valt att lägga tentorna vid ett senare tillfälle. Det känns okej. Jag ser hellre att jag väljer att inte tenta kurser än att lägga tid om jag vet att jag inte fixar det. Det finns egentligen inget att skylla på.

.

Förövrigt så har jag blivit utfrågad på date, säger man så? Jag vet inte direkt om jag är så sugen på att dejta.

Det känns som att det skulle vara väldigt mycket jobb, jag vet ju vad jag vill ha. Så det vore onödigt att lägga tid på någon som inte är just det.

Fast det kanske är barnsligt?

Ni vet hur det är när man fått smaka lite på något, som är helt fantastiskt, allt annat smakar ju mycket sämre i jämförelse.

Jag springer som vanligt imorgon.

Kör yoga idag.

-Jag behöver bygga upp styrka i mage, armar och rygg

- Den styrkan ska byggas upp genom yoga, och styrke pass

- Jag känner att det vore en bra ide att simma någon dag i veckan, men 21.30-22.30 (öppna banor) är inte tiderna som skulle passa mig bäst.

- Jag behöver nog satsa på benstyrka, jag har ont i rumpan efter gårdagens 20 (10 på varje ben) utfall.

- Efter att ha sett korten från Amsterdam Marathon har jag insett följande

a) Nästa mara ska jag vara smalare

b) Nästa mara ska jag springa snyggare

c) Nästa mara ska jag le på var enda jäkla kort.

.

.

.

Hur får man ett fint steg?

Jag hittade en intervju med Anders Gärderud inför Lidingöloppet

– Som långdistansare ska man jobba med muskelgrupperna nedanför knäna. Ju längre man slipper använda de stora musklerna i lår och rumpa desto bättre. Dem ska man spara tills man absolut behöver dem. Mjölksyran har en tendens att bli kvar i de större musklerna, förklarar Anders.
Han nämner också betydelsen av att vara stark i tårna och vristen.
– Hellre hundra tåhävningar om dagen än att lägga på fem kilometer på träningsrundan, lyder tipset.

.

.

Pepp pepp pepp.

Nu ska jag halta ut med hunden

Vad ska man göra?

Vila? Jag har ju ingen lust, hitta annan träning? Önskar att jag kunde gå och simma.

Två par raggsockor, högt läge massa empati.

Stackars lilla gulle fot, hur kunde jag vara så dum?

Slipper jag amputera så ska jag köpa dig ett par nya skor, i storlek 46, så att du har fritt vift utrymme

Jag tänkte försöka ha lite koll på hur passen ser ut och olika del mål under resans gång.

.

Idag var dag 1. Eller ja, men jo.. Jag börjar räkna från idag.

För att vara en person som för 8 dagar sedan sprang ett halvt maraton vara jag ofantligt ämmlig idag.

Foten var okej, fram tills kilometer 2, det började krampa och ha sig. Så jag beslöt mig för att vända hem, en deal som jag hade gjort upp med mig själv innan jag begav mig ut. Det är ju så ofantligt dumt att dra på sig skador.

Hur som helst, jag var ute i 20 minuter, det blev 3 kilometer och ett väldigt lugnt tempo.

Men absolut inte helt bra.

Grejen är ju att jag verkligen vill springa.

Jag dör.

Jag saknar det som bara den.

Jag kan inte tänka klart, allt jag tänker att olika pass.

Jag tror att jag provar 5k imorgon bitti.

Ynka fem kilometer.

Hur som helst, ikväll gick vi och käkade middag och sen drack litee kaffe.

Jag, Gareth, Krish och Jonathan. Åh, jag gillar mina pojkar alldeles super mycket.

Jag är så glad att jag får leka med dom.

Min tå känns väl bättre nu, så jag ska försöka mig på en runda imorgon.

Kanske 4 kilometer, i lugnt tempo.

Over and out.

Och nu till frågan som är på allas läppar, hur är det med tån?

Jag kan inte ljuga, det har varit bättre. Det har gjort mindre ont och jag har varit mer kapabel till att springa.

Det är inte bara tån som knakar och är svullen, det är hela benet som leder från den tån upp på foten.

Jag har planerat in ytterligare 3 dagar med vila, innan jag får börja starta upp med träning igen. Sakta men säkert.

Skor och promenader.

Och att springa.

Fan.

Jag saknar att springa.. Fast vet ni vad? Jag kan ju tycka att det är mina gamla skors fel och att allt kommer att bli bra när jag har läkt och sen kan springa igen.

Med andra skor, så att säga.

Nu ska jag äta middag, sedan röja upp.

Tänker att jag lägger mig tidigt ikväll, för att vila foten.

Hur vidrigt är inte det?

Normalt så brukar jag ju vakna upp, ut och springa, hem och dricka kaffe för att sedan ha en bra dag.

Idag vaknade jag upp trött, irriterad, omotiverad och frustrerad.

Allt känns bajs!

Igår var lite bättre, men efter som att vissa inte kunde hantera mat så fick jag lida hela kvällen.

Plugg plugg

Jahapp, jag undar hur jag ska styta upp det här?

Kanske passar på när jag är i Sverige nästa gång, bara 90 dagar kvar nu!

Jag har förövrigt fantastiskt ont i magen, tänkte att jag skulle göra ett mellis som jag kunde småäta på hela dagen. Så jag köpte lite choklad som jag smälte och blandade i müsli. Vissa, (--> jag) kunde inte alls hantera och åt upp allt på en gång.

Sen när magontet började försvinna tänkte jag att det kanske vore en bra ide att göra middag, så jag gjorde storkkok på lasagne.Den var super god, för god.

Nu har jag fantastiskt ont i magen, jag ser väldigt preggo ut.

Vad ska man göra?

Jag vet ju att det är okej tolls imorgon.

Furthermore (hehe, jag har skrivit för många engelska rapporter) så ska jag springa på tån imorgon. Eller jag ska ju springa på hela fötterna, men jag hoppas att tån mår bra nog för att bli sprungen på. Det finns ju bara ett sätt att ta reda på det.

Jag ska försöka mig på en lugn kväll ikväll, men har en känsla av att det kommer att sluta med att jag hänger med pojkarna. Hur skulle man kunna låta bli. Förresten så flyttar ju Gareth om 3 veckor. Sen blir det inget mer hänga.

Inte nog med vattenblåsor på alla tår så jag också gjort illa stortån. Jag skulle nog inte gå så långt att jag säger att den är bruten, men svårt skadad är den.

Det ömmar och jag tycker väldigt synd om mig själv.

Plugg och plugg, idag har det inte blivit så mycket som skulle behövts och kvällen är ung.

Nu kör vi på.

Jag försöker styra upp pluggandet efter bästa förmåga.

Det är väldigt mycket nu.

Den andra uppsatsen är i alla fall nästan klar.

Istället blev det desto mer plugg.

Jag ligger "före" schemat, men det betyder ju inget... det är never ending. 

Jag har det rätt bra.

Vilket är något jag har gjort idag!

Jag har övergett mitt gamla favoritmärke saucony för att investera i ett par Mizuno (lägg märke till att Mizona fick en stor bokstav)

Förövrigt har jag även investerat i en ny tröja, strumpor och ett pannband att springa i.

Det var minst sagt en dag full av vettiga köp.

Och bra rapport skrivande!

Nu ska jag plugga på, så att jag kan lägga mig i tid och sen ta ett tidigt pass imorgon.

Ska gå igenom den och se till att min slutsats och att alla citations är bra.

Kanske 2 timmar. Skönt. Sen är det bara en till rapport att skriva, innan jag kan ge mig i kast med tenta plugg.

Nästa vecka har vi tre tentor.

Pratade med mamma igår, sa att jag ville ha nya skor att springa i och hon sa att hon skulle betala.

Jag sa att dom kommer vara dyra, men fick fortfarande ett grönt kort.

Så idag ska jag nog försöka ta mig ut och leta skor, om tiden räcker till.

Min förra plan var att ta 42kilometer på 4.5h, vilket i sig vore en fin tid.

Men efter att ha tagit halvmaran på ett 6.10 tempo så känns det ju som att jag skulle kunna hålla ett 5.40 tempo under ett helt maraton. Om jag tränar rätt och är i bra form. Det betyder att jag gärna vill träna för att ta 4timmars gränsen.

Det är fort. Det betyder att jag kanske skulle kunna uppnå mitt mål att plocka milen under 50 också.

I samma veva, så att säga.

För att uppnå det här målet så måste jag gå in med själ och hjärta.

nu är det 17 veckor kvar till Verona maraton. Jag går från och med imorgon in på mitt gamla träningsprogram (det jag misslyckades katastrofalt med förra gången). I och med att jag har ett såpass långt pass i benen från söndagen så kommer jag inte ta ett långpass den här veckan.

Så här ser planeringen ut

Aktivitet	Tid	Distans
Uppvärmning	18 min	3km
Koordinationslopp		3x80-100m
Fartlek	40-41 min	7km
Nedvarvning	12-13 min	2km

Fredag

.

Vilda

.

Aktivitet	Tid	Distans
Lätt distanslöpning	36 min	6 km

Söndag

Insanity

.

Förövrigt så kommer jag fortsätta med invägning och magbilder på fredag.

Sjukt peppigt är vad det här är!

- att jag haltar mindre idag än vad jag gjorde igår

- att jag har mina underbara kompisar här och i Sverige

- att Italien in är så långt borta

- att jag pluggar vad jag älskar

- att jag älskar hur jag lever

- att jag lever som jag lär

- att verona marathon är den 20e februari. Hela distansen

- att jag har fått ha en helg med den personen jag tycker om mest i hela världen. Det gav mig så mycket energi.

- att Chica mår bra efter operationen och att hon inte verkar ha så ont

- Dålig presentation imorse, hoppas att rapporten är bra nog

- Jag insåg igår kväll att jag hade missat världens chans. Får hoppas att den kommer igen

- Att jag är trött, fast att jag har sovit

- Att jag behöver nya strumpor och skor, igen (till springning alltså)

- Attjag måste ta de sista 15 kilorna snart. Orkar inte vänta längre

- Att jag är så hetsig.

En jäkla skit dag över huvudtaget. Dålig presentation, ont och trött.

Förresten så såg jag kort från marathonet, tjockis är vad jag är.

Nu tar vi de sista 15kilo!

Orkar inte vilja bli smal längre. Nu kör vi, shop shop.

Tänkte ge som en översikt av dagen,

Tiden låg under 2.30, vilket för mig är helt ofattbart.. Mitt genomsnittstempo var ett 6.10 tempo.

För mig är det ofantligt snabbt. Med tanke på att det är den hastigheten jag kör på när jag springer många av mina vanliga pass, så känns det helt otroligt att jag kunde hålla det i 21kilometer.

Benen vad över förväntan starka, alltså.. sådär att jag kände att jag kunde köra 15 kilometer till när jag kom i mål. Nästa år får bli ett maraton. Ett helt. 42 kilometer. Det är som sagt redan planer gjorda på att ta det i verona med Frida. Men nästa gång så får vi träna oberoende av varandra.

När jag kom i mål så stod Gareth, Jonathan och Krish och väntade på mig. Fick massa grattis och det kändes kul att ha lite stöd på plats, så att säga.

Ombyte och sen tog vi oss tillbaka till Delft för middag. Vilket jag inte pallade att äta. Sjukt trött var jag, Gareth fick bära hem min pizza och sen stupade jag i säng. Vaknade 7 i morse för att dricka hejdå kaffe med Frida.

.

.

.

Det här var nog det roligaste som jag har gjort på länge.

Flickan med stort F.

Åh, jag längtar.

Passade på att färga utväxten idag, måste ju vara snygg på alla mara kort som kommer att bli tagna i helgen. hehe.

nu ska jag försöka fokusera länge nog på att plugga så att det blir något gjort.

Allt jag egentligen vill göra är att springa omkring i ren förväntning. Och lycka.

Tänk att vi är här nu.

Hur som helst hade invägning idag och hade gått ner 3.4 kilo den här veckan.

Det känns som att jag är back on track.

Idag är det fredag!!! Det betyder att Frida äntligen kommer. Åh, jag är så sjukt pepp!

Frida kommer, vi ska käka mat och sen får jag visa upp henne för mina kompisar.

Jag har informerat dom allihopa att den mest fantastiska människan någonsin kommer att göra oss sällskap för fredagsölen. Hehe. Lite press på mig att vara upp till bevis. Men nemas problems, Frida är den bästa jag vet!

Jag fattar inte hur nöjd man kan vara med ett par hängslen. Jag är ofantligt nöjd.

Jag är ännu nöjdare över att inte vara tjock längre. Hah! Man är mycket snyggare när man mår bättre.

Det ser i och för sig ut som att jag har väldens tjockis mage.

Men jag gillar läget, ville mest visa Frida vad som gäller, stilmässigt för helgen.

Vissa av oss rullade sig i bajs. Eller ja, en speciellt, kom väldigt lycklig och stolt över sin nya outfit.

Jäklar var det luktar illa med bajs. Jag höll på att kräkas av att bara titta på henne.

Så 23.30 inatt stod jag och duschade hund. Kul. Kul med hund, det ska ni veta!

Promenerade till och från skolan också, flat tire is flat. Så att säga.

Jag tycker inte att det egentligen finns något negativt promenera till och från skolan. Delft är fint och än är det inte för kallt.

Nu ska jag köra på med pluggandet, igen.

Imorgon är det torsdag, det betyder att det är fredag dagen efter och då kommer Frida!

Men jag drömde mardrömmar om kärlek, ex, kompisar och min farmors hus. Så jag sov över.

Usch och fy.

Eller att inte springa spelar ingen roll.

Men att bli uppväckt 7.00 av familjen som skriker istället för att prata, nej då hade jag hellre varit ute och sprungit.

Det får bli ett pass imorgon istället. Jag ser gärna minst ett till pass innan halvmaran.

Får se om jag tar det i kväll eller imorgon.

Jag kan inte fatta hur det redan är onsdag, vart tar veckorna vägen?

hupp hupp från mig och grisen!

Jag har under några 45 minuters pass (5 stycken) högpresterat för skolan. Fått tre arbeten 90% klara, vilket är en rätt stor skillnad då de igår låg på 40%.

Men något som har varit ännu viktigare är tiden spenderad mellan och efter passen. Jag har gått ner till ett totalt avslappnat läge, inte haft massa bollar i luften utan kanske surfat runt lite, städat, promenerat, käkat lunch och framför allt lyssna på min nya avslappnings CD.

Okej, jag var inte så fantastiskt bra på att slappna av, jag kunde inte bara släppa allt. Men jag har läst på lite och det tar ett tag innan man kan styra sig själv till att slappna av, första gången kändes i alla fall bättre än förväntat och nu är jag lite på gång. I mitt högpresterade så att säga.

Förövrigt så är det 4e dagen utan extra socker. Jag har ätit två äpplen. Det är mitt enda.

Det som är känns lite segt är att jag måste gå till affären imorgon för att handla. Jag hade hoppats på att klara mig med en gång i veckan. Men kanske lär man sig av sina misstag och kan slippa springa flera gånger nästa vecka?

jag har löst mitt problem med min väldigt högljudda familj på morgonen.

Istället för att försöka sova mellan 7-8 på morgonen så tar jag mig ut och springer.

Bra lösning va?

Idag blev det 6 kilometer, med ett genomsnittligt 6.30 tempo. Rätt långsamt, men det kändes helt okej. Jag startar upp kroppen sakta men säkert.

Planen är at överleva på söndag, att kroppen får vänja sig med distansen.

Nu sitter jag och väntar på att lunchen ska bli klar för att äta och sen ska jag plugga vidare.

Kör stenhårt på 45minuters pass. Tänkte försöka få så mycket som möjligt gjort redan idag.

När ska tiden börja gå sakta igen? Eller har jag missat den tiden och det är så här det ska vara?

Stress. Jag antar att det beror på vad man fyller dagarna med.

För mig har det fungerat ganska bra att satsa på av eller på.

Det tar bort väldigt mycket stress, speciellt när man faktiskt kan slappna av i mellan åt.

Nu ska jag lägga 2 timmar och skriva klart ett arbete, sen sova.

Det är så fantastiskt skönt att sova innan 22. Fast det kanske beror mer på vem som inte är hemma än att jag har fått vettiga rutiner?

over and out

Vädret var så fantastiskt fint idag. Det blev en extra lång lunch prommis med hunden

Sen bakade jag lite muffinsomletter

En väldigt oorganiserad arbetsplats. Just nu skriver jag om mitt personliga ställningstagande.

Hah! det är lättare sagt än gjort, måste man ha åsikter om allt!?

Snart ska jag bege mig till skolan för att gemensamt med min grupparbets partner läsa igenom vårt arbete (som jag har skrivit).  Pew pew!

Idag saknade jag för första gången att ha kontakt med exet, det hände något som jag vet att han skulle tyckt varit fantastiskt roligt. Fast nu fick jag nöja mig med att tycka att det var roligt i min ensamhet.

Grejen är lite såhär. Efter som att jag vet att helgen kommer försvinna totalt, så är det sjukt mycket att göra måndag till fredag.

Jag tycker att det är okej.

Jag drömde att vi sprang i natt, Haha, det gick över förväntan bra. Kanske är gårdagens pass som peppade?

Jag har också insett att jag ska satsa på sub 45 till milen. Under vintern liksom. Det vore skönt att få springa kortare pass och satsa på hastighet. Istället för längd. I alla fall i 20 veckor, eller så.

Sen tror jag att jag går upp och tränar till ett marathon. Men helst så vill jag ju att det ska ligga vid en bra tidpunkt så att det inte blir mitt i smeten. Jag skulle gärna springa ett marathon i slutet av augusti till exempel.

Har ätit ofantligt nyttigt, pluggat en hel del och framför allt (!!) fått in ett ritkigt kvalitet pass.

4 kilometer, (planerade) blev 7, vädret var helt fantastiskt. Benen kändes starka!

Jag lyckades ramla, men ingen skada skedd. jag sprang på.

Om 7 dagar är det dags för Amsterdam marathon. Som sagt, det blir halvmara för mig.

Mina nya regel, för den här veckan, är att jag ska göra en sak i taget.

Antigen på eller av. Mitt bästa eller inget.

Jag tror att det kan bli riktigt bra.

Jag lyckades med bragden att sova 14 timmar i natt. Skönt, välbehövt.

Sen gick jag och bananas  ut på promenad.

Första lördagen på väldigt länge där det inte äts pannkakor. Inga planer smids, ingen stress.

Bara jag, datorn och 15 sidor text.

Det är fantastiskt kul.

Jag gillar att prestera.

Nästa gång jag blir godissugen ska jag lyssna på avslappningsband och dricka vatten. Vi får se om det funkar.

yours truly lekte med glasögon igår

Igår blev det whiskey, rött vin, plansmidning, massa skratt, raggförsök (någon annan försökte göra jobbet åt mg), massa kort tagna och en helt fantastiskt kväll.

Sånt här ger mig energi.

Frågan är bara hur jag kunde vakna 8 imorse?

Jag skyller på tyskarna

Eller det behöver inte bara vara att jag inte kan, utan även när folk håller med mig och säger "ja, du borde nog dra ner på saker och ting. Ta det lugnt. Du behöver inte träna så hårt, du behöver inte vara bäst"

Det får mig att vilja träna ännu hårdare och vara ännu bättre.

Är det här ett säkert sätt att bli utbränd? Eller är det här vad som gör mig starkare?

Kommer den här känslan från att jag har vilat och har energi att ta mig för livet igen?

Jag tycker om att prestera, jag tycker om att vara duktig. Men har fått höra att det aldrig kommer att hålla i längden, att det blir för enformigt och att jag kommer få igen 10falt för allt som inte har fått utlopp under mina enformiga perioder.

Jag är gladast när jag tränar hårt och mycket, men får höra att det räcker med 3-4 gånger i veckan.

Jag kan inte prova mig fram, jag funkar inte så... Även om det skulle vara det bästa, att gå lite på känslan.

Men det finns inte i min bok.

.

.

Är valet antingen eller?

Hur ska jag hitta balansen?

Min ultimata situation vore 5 springpass i veckan + 5 andra pass

Massa plugg och massa socialt.

Tydligen håller inte det.

Ska jag köra hälften av allt?

Det enda jag vet är att jag är aldrig så lycklig som när jag tränar hårt och kämpar det bästa jag kan.

+ arbete, analysering av ett område här i Delft, 15 sidor, måste vara klart tills på mångad

+ analys av ett annat område här i delft, mer om vad som redan finns, än vad som kommer

+ ännu ett arbete

+ tittandes på film

+ cyklandes

+ förhoppningsvis lite springade (nästa helg är det ju marathon dags)

Får se om jag är seriös nog att ta mig ut och spela biljard ikväll. Tvivlar på det.

Det är fruktansvärt mycket att göra nu.

.

.

Och, en insikt som jag fick ute på min cykeltur idag är följande, det är mycket svårare att ta snäva kurvor med pyspunka på både fram och bakdäcket.

Hehe, gjorde en rätt snygg vurpa.

Förövrigt ska jag försöka sticka klart min andra knästrumpa.

A doctrine or a corpus of doctrines relating to matters such as morality and faith, set forth in an authoritative manner by a church.

Ännu en dag, ännu en morgon med tryck över bröstet. Ännu en morgon i följd av en kväll med insikter.

När ska dessa insikter faktiskt få bli satta i bruk?

Vad jag har kommit fram till är att dra ner på pressen, ganska rejält mycket.

Jag vet  inte varför det finns en så stor prestige i sånt, varför är det så omöjligt att erkänna när man faktiskt inte pallar längre?

Jag hatar när jag inte kan ta mig för något, istället för att göra lite bra.

Sällan det blir ångestbloggning.

Men okej, vad som räknas nu är skolan.

Hur blir det med maten, träningen, hemmet, hunden, pengar, kompisarna och allt annat?

Får jag lägga det på hyllan ett tag?

Kan man verkligen bara fokusera på en sak?

Vi får se, jag får se. Jag behöver i alla fall ha ett område som funkar bra.

När skolan sitter som sten så får springandet komma.

Jag är väldigt på eller av (som vi kanske vet vid det här laget...)

Nåväl, jag har givit mig själv en uppgift den här veckan.

Att lyckas vara lite trevligt social med i alla fall en människa som jag inte gillar.

Social kompetens, så att säga.

När man har tänkt tankar under en längre tid, när man har sökt och sökt efter en lösning.

Känt att man har varit nära, men ändå oändligt långt bort.

Sen så kommer redskapen till att läsa problemen. Eller kanske den insikten som man har saknat.

För mig kom det genom att vara hundra procent ärlig, prata med någon som vet så väldigt mycket men som inte dömer mig.

Jag kunde få landa i oron, i stressen, i kraven.

Jag fick höra att insikterna jag har fått om mig själv, var insikter som inte var så galna.

Jag har insett att jag måste sänka kraven.

Inte kraven på livet och prestationerna.

Utan kraven som kommer med prestationsångesten. Eller kanske tvärt om.

Ibland önskar jag att jag inte kunde tänka, inte kunde inse min egen kraft.

Det hade varit lättare att inte vara arg för att jag inte tar alla chanser jag får då.

Men nu måste jag göra det jag prioriterar bra.

Jag måste prioritera om.

Kan man ha en existentiell kris när man är 24? Även om man har så mycket, kommit så långt och egentligen borde vara tacksam?

Det låter sjukt pretentiöst att ifråga sätta. Att klaga.

Ändå kan jag inte låta bli.

Igår fick jag ta smällen, däckade mig själv. Kände att jag visste inte hur jag skulle palla annars.

.

.

Problemet är inte att jag inte vet vad jag vill, jag vill så himla mycket.

Men jag förmår inte att få mig själv att göra det. Jag hittar inte någon plats att stampa av ifrån.

Får det vara så? Är det okej att ha det såhär ett tag?

.

.

.

.

.

.

Jag känner mig fantastiskt skyldig över det här, mot mig och mot de andra.

Jag är trött på det. Vad ska jag göra? Hur lyckades jag?

Det blev så svårt och förrvirrat, jag blev så stressad och gjorde fel.

Jag lät pressen från andra tynga mig och jag lät den påverka mig. Det var så mycket enklare när jag var ensam.

Nu är det så många andra, andra som jag vill vara bra för, andra som jag påverkas av.

Är jag svag? Eller är jag bara inte redo?

Eller är det såhär det ska vara? att man faller tillbaka i de mönstrerna som man vill bryta och det inte finns så mycket annat att göra än att lära sig?

Jag vet inte.

Jag kommer nog aldrig att få veta.

Många gånger har vi pratat om att livet går i ciklar. Igen och igen,

Jag gör samma misstag igen.

Jag vaknar upp dagen efter och blir tvungen att samla ihop mig själv.

Titta på mig själv. vara ärlig.

Det måste väl vara bra?

Även om jag inte hanterar saker superbra, så hanterar jag insikter bättre och gör mitt bästa.

Är det för att jag inte tror att det kommer finnas någon såhär bra igen?

Tänk om det här är rätt och så förstör jag genom att vara för mycket som jag är.

Jag är för hård, tuff och ärlig.

Fan, fan att han också har sätt att jag är mjuk och bra.

Måste han säga sånt?

Det gör mina knän svaga.

Jag sprang bort jordnötsmörs ångesten. Och den andra också, antar jag.

Istället är jag kvar med ett nyfiket hjärtas ångest.

Jag kan verkligen inte bestämma mig,

är det ett tecken på att det finns fler bra killar

eller

ett tecken på att det här är den mest fantastiska?

En sak är säkert, han får mig att vilja ha mer. Och det tycker jag om.

Inte som det har varit förut, när pojkar har begränsat mig

En annan sak är säker, jag tycker att jag är skitdryg. Varför skulle inte han tycka samma?

Kämpade så länge mot stressen, ångesten och suget. Flera flera timmar.

Sen kunde jag inte hålla emot längre.

Jag önskar att jag vore smal och häftig, så att jag kunde tycka att det var okej att äta jordnötssmör, med sked, direkt ur burken.

Men det är jag inte, jag är en i ett mellanläge där jag inte riktigt känner igen mig själv.

Det är så mycket som är på gång att jag inte vet var kraften kommer från.

Det är vågor åt alla håll, som ger mig en knuff över ryggslutet.

Jag blir så arg,

Jag blir så snabb,

jag får ångest,

Försöker hitta fotfästet, hittar och håller kvar.

Sen kommer en ny våg och jag har inget annat val än att äta jordnötsmör, för att palla.

För att slippa paniken.

Sen tänker jag

jag skär mig i alla fall inte, lite jordnötsmör... vad gör det?

Bara för att jag inte har fått den reaktionen som jag hade hoppats så behöver inte en hel vänskap bli bortkastad eller en vän bli utestängd i väntan på "det rätta beteendet".

Jag tycker om mina vänner där jag inte har så himla mycket investerat. Jag tycker att det är skönt att ha vänner som man kan vara trevlig mot, men inte bli besviken om man inte får allt det man behöver.

Jag har många sånna vänner, jag vet att 90% av dom skulle finnas om jag behövde bli räddad och jag skulle finnas för dom om de behövde det samma.

Men sen finns de vännerna där man går in med själ och hjärta. För att man kan, för att det finns intresse.

Det är de relationerna som är svåra att hålla på en bra nivå. Jag kan vara så himla rädd för att bli sårad, samtidigt som att jag aldrig skulle byta bort det.

Jag önskar att jag bara kunde släppa in, utan rädsla för att bli sårad.

Jag tror att det är viktigt för mig att inse att jag inte är färdig än, jag behöver inte ta alla rätta besluten, jag behöver inte ge hela mig själv till någon för att vara bra nog.

Jag kan få ge det jag vill och ta det jag får tillbaka.

Fast allt blir ju så mycket mer komplicerat när man verkligen inte vill vara utan personen. Då är det ännu svårare att inte vara rädd för att förlora och för mig leder det till att jag har ännu lättare att stänga ute.

Pucko pucko pucko.

Åh, jag är så cheesy. Blä, kan någon skjuta mig?! Igår sa jag till Gareth att jag "respekterar honom". Nu får jag förfan skärpa mig. Varför väljer jag ordet respekt?! Sen när han säger "tack", så kändes det ju ännu värre. Som att det vara en komplimang istället för en random tanke som slog mig.

Jag får skärpa mig.

Förresten, hur kan jag framstå som så lost när det kommer till klädstil?

Jag har visserligen ingen koll på vad som är smickrande eller inte (när det kommer till mig själv, med andra är jag snabb att döma). Men jag har ju hänglsen!

Räcker inte det?

Hur kan jag känna mig så förvirrad samtidigt som jag känner mig så stark?

Tror att alla nya relationer till en viss gräns definierar vem jag är. Eller kanske inte definierar, men får mig att se på mig själv på ett nytt sätt. Ger perspektiv.

Ibland är det bara jobbiga saker som man inser, till exempel att man inte vet hur man ska hantera att tycka om någon och OFTAST så blir jag tvungen att hantera min egen separationsglädje. Jag älskar att "göra slut" på relationer och säga att saker inte funkar. Nu måste jag ge det lite tid. Avvakta.

Mmm.. det var ofantligt gott. Idag ska jag lyxa till det med att äta spenatlasagne till lunch.

Hah, Mitt liv är tråkigt.

Planen imorse var att springa 5 kilometer, men det blev tydligen 7.

Dom kom lätt och det gick fort.

Det är mycket som händer, som det känns dumt att jag inte kan skriva. Jag vill inte ta ut något i förskott.

Jag har eventuellt hittat ett jobb i Italien tills nästa sommar, ska bli skönt att få prata lite italienska.

Finaste kommer om 11 dagar. Sen blir det halvmaran.

Jag har kommit till någon sorts insikt om att livet är rätt fantastiskt.

nu börjar tenta ångesten smyga sig på, samtidigt som stressen över amsterdam marathon har kommit.

Wow, den nästa månaden kommer vara helt fantastisk.

Jobbig och rolig,

Peppa på för att klara av att springa (träningen börjar sitta på plats igen, men distansen är inte där igen)

Förbereda inför 3 väldigt stora inlämningsuppgifter och 3 tentor

Passa på att njuta av sista tiden innan jul.

Nu måste jag sova.

Det supertrevligt att käna wok och prata.

Och jag åt massa massa popcorn! Det gjorde verkligen min kväll.

Gud vad gott det är med popcorn.

Förutom det så har jag hamnat i en rätt konstigt situation med Gareth. Jag har alltid ifråga-sagt honom och vad han har att säga. Men nu har det börjat gå för långt. Jag vet inte om det är för att jag känner mig underlägset när det kommer till engelskan eller om det är för att jag har svårt att låta honom ha kontroll.

Men tamejtusan allt han säger så säger jag "really?! I think its like this...... insert thought....."

Men suck. Sen när han säger till "åh, det är typiskt skandinaviskt att ifrågasätta allt, blir jag skitsur och mumlar något om att han är britt, så ingen litar på honom hur som helst"

Jag tror att jag måste förklara för honom hur det ligger till, jag får lite panik över att jag känner mig så enspårig.

Nåväl,

Frukost och sen promenad

Hur som helst, klockan 14 var jag klar och gjorde något som jag har längtat efter!

Det blev en 40 minuters runda längs med kanalen som leder ut ur Delft och mot Den Haag.

Perfekt väder, ljummet med lite vind. Helt fantasktiskt. Benen är trötta, ovana med att springa.

Jag har ju trots allt tagit det vääääldigt lugnt i 2 månader. Men nu har jag fått in 4 rundor såhär långt den här veckan, plus styrt upp med maten.

Nu ska jag ta mig till affären och styra upp lite veckohandling och sen ikväll blir det gudfadern 2 och popcorn med pojkarna.